Om kulturell appropriering

Kulturell appropriering innebär att en person anammar särdrag från en annan kultur än den egna, enligt Språktidningen. Eller: cultural appropriation is the unacknowledged or inappropriate adoption of the customs, practices, ideas, etc., of one people or society by members of another, typically more dominant, people or society, enligt Oxford dictionary. Det finns alltså lite olika definitioner, men den senare betonar maktaspekten, som jag tycker är viktig att ha. För utan maktaspekten missar man poängen och fastnar i diskussioner om kulturellt utbyte mellan förment jämlika människor. 

För att förstå kulturell appropriering måste en kunna sin historia. Sin koloniala historia. Vi är svenskar (och nu vänder jag mig till icke rasifierade personer som är födda och uppväxta i Sverige. Eller annan före detta kolonialmakt), och vi är födda med ett välstånd och med möjligheter som till exempel ganska få indier är födda med. Vi är privilegierade. 

Problemet är att vårt svenska/västerländska välstånd är direkt relaterat till den brist på välstånd som finns i andra delar av världen. De forna kolonialstaterna roffade åt sig friskt och lämnade sedan länder vars ekonomier fortfarande till stor del är beroende av produktion och export av råvaror, utan förädlingsvärdet. Förädlingsvärdet hamnar istället i väst. För att ta ett enkelt exempel: kaffe. Kaffe odlas i forna kolonier, där kolonialstaterna anlade kaffeplantager (som nu är väldigt svårt och kostsamt att omvandla till plantager av grödor som kan fungera som mat åt befolkningen), vi importerar hela bönor till lilla Sverige. Väl här så rostas bönorna, mals till kaffe, paketeras och levereras till mataffären där du kan köpa ditt paket. Du kanske väljer en viss sort, till viss del baserat på den marknadsföring just det kaffemärket har gjort. Av kostnaden för ett paket kaffe utgör själva bönorna en rätt liten del. Den del som tillkommer kaffebonden är försvinnande liten. Värdeökningen för kaffebönor sker genom paketering, design, marknadsföring, etc. och allt detta kommer Sveriges ekonomi till godo. Inte ekonomin i det land som odlade bönorna. Vår livsstil är beroende av att det finns människor i andra delar av världen som jobbar häcken av sig för nästan inga pengar alls, så att vi kan importera alla grödor vi vill ha, köpa dem, och samtidigt ha råd att åka på semester. Det är samma sak med andra råvaror, som metallerna till våra mobiltelefoner eller ädelstenarna till våra själfulla malas. De produceras billigt på en plats och förädlas till värdefulla varor på en annan plats. Och det här är bara en av kolonialismens många negativa verkningar för de forna kolonierna.

Så vi har under lång tid exploaterat andra människor för deras råvaror och deras arbete och nu vill vi också exploatera deras kulturella uttryck. Inte så fräscht va?

Vi befinner oss alltså, hur vi än gör, i en maktrelation med invånare i världens fattiga länder. Det kommer alltid att finnas sköna dudes som tycker att vi är alla en och alla människor är lika mycket värda och jag har minsann fina, sanna vänskapsrelationer med lokalbefolkningen i det land jag väljer att ha min billiga semester i. Och visst, i teorin har de rätt, och på ett filosofiskt plan är vi alla stjärnstoft, men vi lever inte i en filosofisk verklighet, vi lever i en verklighet där vi måste äta varje dag, ha kläder på oss och hitta ett sätt att försörja oss som inte inverkar alltför negativt på vår hälsa. Det är mycket lättare att göra det om du lever i Sverige än om du lever i Pakistan. 

Här är ett bra tankeexperiment: om jag åker på semester till ett land, kan människor från det landet åka på semester till mitt land? Har de råd? Kan de få visum? Skulle de bli stoppade vid gränsen och satta i förvar? Om inte så finns det en ojämlikhet som gör att alla relationer du har med människor i det landet delvis är maktrelationer.

Och i ljuset av det blir det lite konstigt när man inte tar anklagelser om kulturell appropriering på allvar. Om någon som kommer från en minoritetskultur anser att något du gör är kulturell appropriering, vad har du för rätt att säga att det inte alls är det?

Så är utövandet av yoga kulturell appropriering? Inte nödvändigtvis. Mest för att den yoga vi utövar idag i väst inte är så indisk som den verkar (som vi vill göra den, skulle man också kunna säga, vilket är en form av exotifiering). Yoga är heller inget som har tillhört en tydligt avgränsad grupp utan har praktiserats av olika grupper på olika sätt under mycket lång tid. Liksom, vilket element är det vi stjäl från de ursprungliga utövarna? Meditation? Finns i massor av kulturer. Medvetenhet? Kom igen. Anding? Hmm. Solhälsningen? Läs om solhälsningens historia i Singletons fantastiska bok Yoga Body: The origins of modern posture practice. Att däremot jobba med texter och mantran på sanskrit, eller att jobba med övningar, som pranayama, från en specifik skola utan att ge cred till den, eller förklara bakgrunden, kan vara kulturell appropriering. Att ta symboler från en hinduisk eller buddhistisk religion, tömma dem på innehåll och placera dem i en yogastudio (eller på ett badlakan, väska, whatever) där de får representera en idé om en yogisk kultur så som vi tolkar den, det är problematiskt. 

Och det blir inte mer rätt för att det är indier som säljer ditt badlakan med Ganesha på. De kanske inte hade gjort det om de hade haft samma möjligheter som svensken till att förverkliga sig själv genom sitt yrkesliv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *